fucking jävla du

Fastnade på en kategori av inlägg på Michaela's blogg nu ikväll, 50 inlägg. Hon skriver så himla bra om saker andra inte lyckas sätta orden på, och jag älskar att känna igen mig i henne.

Jag har blivit lite av en kärleks-junkie på sista tiden. Samtidigt har jag kommit fram till att jag älskar mig själv för mycket för att kasta mig in i sånnt igen. För jag vill alltid gå all in eller inte, direkt. Jag vill inte chansa mer, och kärlek är en ända stor jävla chansning som alltid slutar riktigt illa förr eller senare.

Och gå vidare är ju ett ända halv-års-skämt. Alla andra känns som slöseri med tid. Någon kanske håller i dig, pratar med dig men det är någon annan du tänker på, svarar till, kanske till&med iaktar i andra änden av lokalen. Dumma sms, dumma extra rundor förbi hans uteställe, (eller varför inte bara råka cykla förbi där han bor) bara för att få se honom skina upp & le mot dig, bara så du kan stryka honom över huvudet och krama honom in precis mellan under hakan & halsen, där han luktar som bara han gör. Precis som du alltid gjort.
Men inte stryka in handen runt midjan och under tröjan på ryggen längre. Och inte heller känna hur han ställer sig bakom dig och vilar hakan på din axel sådär lagom, eftersom han är sådär 186, precis som han ska, och luktar dig i håret. Eller hur han halvsovandes ler och drar dig närmare när du viskar att han är för långt borta fast han sover 5centimter ifrån. När han säger alla de rätta orden, när ni håller hand i hans ficka utan vantar, när du pussar av lipsylet för att han leendes också behöver lite.
När han följer dig till stationen med en handduk på axeln fast han bara skulle till bastun. Hur du älskar det han skäms för. Hur du rättar till hans slips. Hur han är vaken en hel natt för att du vill prata fast han ska jobba nästa dag. Eller hur han snakar till du dör. Hur du ger honom hjärnskakning och ni sedan skrattar åt det. Hur du tycker om hans vänner och hur du tar hans hand och ställer dig nära bredvid honom när någon försöker stöta på dig. När han går en omväg genom halva stan bara för att se dig spela 5minuter handbollsmatch utan att säga något. Hur stolt han är fast du spelar dåligt & hur han tittar på dig med sin milda trötta blick när du råkar spilla på hela hans tröja. Hur ni kstar snöboll och brottas,och hur han håller dig hårthårt precis nära tills du ger dig.

Hur kommer man över nått sånnt? Särskilt när det inte är slut och inte har börjat. Du vågar bara inte fortsätta att kasta dig in i något som är dömmt att misslyckas, något så fint blir lika jobbigt att ta sig ur.
För du vill gå all in eller inte alls.