Var himla kul på rugbyträningen igår måste jag säga! Något som Angelika (hon som dragit in mig i allt det här) glömde säga var att vi tränar med herrlaget! HAAHAAAA! men det kunde vart värre. Vissa tjejer var monstertjejer, okej, men de var långsammare än mig! Och vilka jävla stjärtar, av sten! Kan ju vara bra för min svenska sträckröv <-- tänkte jag, och mycket riktigt har jag en fin träningsvärk idag. Oskadad och glad åkte jag hem på min cykel tills jag kom till den stora korsningen vid järnvägsstationen...SSSCCCHHHMAAAÄÄÄÄÄÄÄHHHCCCCK
och helt plötsligt ligger jag som en död sill mitt på gatan och kvider. I Innsbruck har vi ju ganska mycket spårvagnar och om man råkar åka på ett sånnt spårvagnsspår så kan det gå lite halv bra, det har jag redan testat förr tyvärr. Så jag får halta bort med cykeln och ta bussen hem. Och nu sitter jag här med ett fett förband på knät och omlindad handled och känner mig alltmänt ynklig. putti mig, jag kunde nästan dött.
Men det känns inte så coolt att när folk frågar vad fan jag gjorde på rugbyn att behöva säga; njaaaa, alltså cykla...cyklade...cyklade omkull.
som en annan 5åring. Skulle kanske investera i ett par stödhjul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar